Rasism i barns och ungas liv

Rasismen syns på flera olika sätt i barns och ungas vardag. Många som tillhör etniska minoriteter minns de rasistiska utslag, såsom glåpord, mobbning, diskriminering, utestängning och till och med fysiskt våld, som de i sin barn- och ungdom utsatts för. Barnet är ofta ensamt när det stöter på rasism och har inte samma makt att stå emot som andra. De vuxna har därför ett stort ansvar i att ingripa i rasism.

Upplevelserna av rasism kan ha en avgörande inverkan på hur barnets eller den ungas identitet formas, alltså hur individen identifierar sig själv i förhållande till andra och sina egna möjligheter som medlem i det omgivande samhället. Att bli offer för rasism är ofta en traumatisk händelse som kan ha konsekvenser för individens hälsa och välbefinnande. För att kunna bearbeta sina trauman måste man dela med sig av sina erfarenheter – det är viktigt för barnets självkänsla och trygghet.

Undersökningarna visar att barn och unga är tyvärr ofta ensamma om sina upplevelser av rasism.

När rasismen riktar sig mot barn och unga borde fenomenet studeras utifrån offrens egna erfarenheter. Om man endast ingriper vid de allvarligaste utslagen och då när åhöraren anser att det är fråga om rasism, lämnas barnet ensam med sin traumatiska upplevelse.

Att förringa de rasistiska erfarenheterna och säga ”bry dig inte” omintetgör möjligheterna och rätten att tala om det som barnet eller den unga upplever som viktigt. Om erfarenheterna personifieras och görs till individens eget problem, vill man kanske inte låta ens föräldrarna ta del av dem. Varför skulle man behöva oroa föräldrarna med något som de tidigare struntat i. Problemen tigs också inom andra livsområden, eftersom man är övertygad om att majoritetsbefolkningen varken förstår eller är intresserad av rasistiska upplevelser.

Om barnen och de unga inte ges utrymme att dela sina erfarenheter, avstängs de från sin omgivning. En omgivning där ingen är intresserad och det inte finns någon som lyssnar, bildar en mur runt barnet eller den unga som utsatts för rasism. Innanför muren kan utvecklas en egen kultur som grundar sig på den gemensamma erfarenheten av isolering och diskriminering.

Källa: Rastas 2004, Miksi rasismin kokemuksista on niin vaikea puhua?